Jag har diagnotiserats med depression, en lindrig sådan, enligt min läkare. 

Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av att må dåligt, visst har man sina dåliga dagar, men det här är något helt annat. Jag har alltid varit den där positiva, glada och starka människan, kanske för stark helt enkelt som inte förstår sina gränser, förrän nu. 

Det var jag själv som insåg att jag mådde dåligt, då det oftast inte syns utåt, då jag alltid försöker hålla uppe en fasad, men ibland brister även den. 

I samband med att jag blev gravid, så kom det där illamåendet snabbt, redan innan jag plussade, och det var därför jag misstänkte att jag var gravid. Redan i v5 hade jag ett illamående, som jag kunde hantera och leva rätt normalt med. Alla sa hela tiden att det blir bättre efter vecka 12, och jag höll uppe hoppet och väntade på att den där veckan skulle komma och tiden gick så fruktansvärt långsamt. 

Vecka 12 kom, och försvann illamåendet? Nej, för mig började istället en lång kamp med illamående dygnet runt, och kräkningar var och varannan dag, vilket gjorde att min energi tog slut, jag orkade ingenting. Men även här får jag höra att det blir bättre, efter förlossningen. Och min enda tanke är att jag har många veckor kvar till den där förlossningen, men att det kanske blir bättre. Jag får medicin efter medicin, tips efter tips och ingenting biter på illamåendet och kräkningarna. 

Jag kämpar fortfarande med att det kanske gör över imorgon, nästa vecka eller så, för det är ju det folk säger - så det måste väl vara så då? 

Veckorna går och kampen att ta sig till jobbet blir svårare och svårare, energin försvinner mer och mer, även den glada jag försvinner någonstans på vägen, då varje dag är en stor kamp. 

Nu går vi in i vecka 20, och då har jag haft mitt illamående i 15 veckor och kräkningarna i 8 veckor, och jag inser att jag måste söka hjälp hos min bm. Ringer henne i ren frustration och ber om hjälp, och hon i sin tur tar kontakt med en läkare och bokar in ett besök åt mig. 

När jag träffar henne några dagar senare, så har det där hoppet försvunnit, att det inte kommer bli bättre. Det finns en enda medicin som jag inte har testat vid detta tillfället, en stark medicin som används vid illamående (tex för patienter som genomgår cellgifter, som mår illa). Min första tanke var att det inte får gå ut för barnet, vilket medicinen inte gjorde. Jag tackar ja till medicinen och blir sjukskriven 100% i en vecka och sedan 50% i en vecka, för att se medicinens effekt och hur det är att jobba med den. Börjar med medicinen redan samma dag. 

Veckan där jag skulle börja jobba 50% kom, och samtidigt som det kändes skönt att komma igång och jobba så kändes det fruktansvärt jobbigt. Här börjar jag känna att allt inte riktigt är okej, att jag faktiskt inte mår bra. Klarar knappt att sköta mitt jobb på 50%, illamåendet är kvar men inte kräkningarna, så visst har medicinen hjälpt, till viss del. 

Jag kontaktar återigen min bm och berättar för henne hur dåligt jag mår och om medicinens effekt. Hon i sin tur kontaktar min läkare, som ringer mig två dagar senare. Samma dag som min sjukskrivning går ut. Vi pratar i 20 min, med gråten i halsen och berättar helt och hållet hur jag känner och mår. Hon säger direkt "Linda, du lider av en depression, en lindrig sådan" och eftersom jag aldrig mått såhär dåligt innan, så är detta mående något helt nytt för mig, och svårt att hantera. Hon frågar om jag vill prata med en kurator, som ett första led, innan vi blandar in mer medicin för depressionen, vilket jag tycker lät som en bra idé. Hon bokar in en kurator tid åt mig och säger "jag sjukskriver dig 100% i fyra veckor framåt, för du måste fokusera på grunderna och inte ett jobb, du måste prioritera dig själv just nu, allra först". 

När jag skriver det här, gråter jag, för jag inser att jag sätter så många i skiten när jag blir helt sjukskriven. Mina kollegor, mina chefer, och kanske även min barngrupp. Men samtidigt klarar jag inte av att jobba just nu, utan måste fokusera på grunderna som läkaren sa. 

Jag måste se till att få ordentligt med sömn, kan lägga mig tidigt men har så svårt att somna, och somnar då flera timmar senare och jag vaknar alltid tidigt, runt 04, hur sent jag än somnade. Jag måste få i mig mer mat, och bara det är en kamp mot illamåendet men framförallt måste jag hitta den där glädjen igen, att saker är roliga. För ingenting känns nämligen roligt nu, utan bara fruktansvärt jobbigt. Jag tar tag i min hälsa nu och bromsar helt och hållet, för min egen skull även för S's skull. Och hon mår bra i magen, växer och sparkar som hon ska, så ingen fara med henne. 

Ser ni mig, så kanske jag går runt med ett leende, eller inte. Men ett leende betyder inte att jag mår bra utan att jag försöker må bra igen, att jag försöker hitta glädjen igen. 

Ni är många som hela tiden frågar hur jag mår, men det blir jobbigt för mig att svara på den frågan hela tiden, och förklara mig gång på gång, och det är därför jag väljer att vara öppen med mitt mående här, så att ni vet om det och inte behöver fråga. 

Det är sällan man hör/läser om folk som mår dåligt under sin graviditet, utan man hör oftast hur bra man mår, det där glowet som jag knappt sett och hur fantastiskt allt är. 

Det är fantastiskt att få vara gravid, tro mig, och jag VET att allt kommer vara värt det när hon är här, men Min resa till förlossningen är tuff och allt annat än fantastiskt, utan väldigt jobbig. Att få känna hur hon sparkar och har det bra, är det som får mig att orka må såhär och vi längtar efter henne ❤️

Vecka 24 🥰 

Kram från mig! ❤️