Kub och rädsla

Imorgon har vi vårt andra ultraljud, det så kallade kub som vi valde att ta. Jag längtar men ändå inte. Tänk så lever inte bebis längre? Fast jag var ju iofs ganska säker på att jag inte fått MF så att bebisen levde trodde jag stenmycket på.. fram tills kvällen innan. Då jag började blöda mycket. Jag vet stt blödningar under graviditeten är så vanligt men ändå blev jag så rädd. Fick jag MF? Lever inte bebisen längre? Jag var så ledsen och hade svårt att sova, samtidigt som jag inte ville somna för att jag blödde så.  Den natten sov jag max två timmar under nattens timmar och egentligen så var det skönt att veta att vi hade kub inbokat dagen efter kl 10, för då skulle jag få svar - men ville jag egentligen veta? På ett sätt inte. Blödningarna tog inte slut och vi åkte till vår bokade kubtid. I väntrummet var jag så rädd, nervös och illamående. Var så rädd att vi hade förlorat vår bebis. Men jag var så förbered på att så kanske var fallet. 

Att sitta i ett väntrum och vara så nervös och rädd, och bara sitta och vänta på ett besked - det var inte roligt alls utan mer en pina. 

Så fort vi kom in till undersökningsrummet berättade jag för barnmorskan att jag hade blödningar. Hon såg på mig och frågade "har du ont", vilket jag inte har. Hon sa "nej men då behöver du inte oroa dig". Samtidigt som jag kände en viss lättnad, så var jag ändå rädd. Jag behövde få se bebis. Den här gången var det ett ultraljud, som de tog på magen (mitt allra första!) och direkt kom bebis upp och ett tickande hjärta. Jag brast ut i tårar och glädjen jag kände, det går inte beskriva. Jag såg på Linus vilken lättnad det blev för honom också, hur han sken upp. För visst var han också nervös, men ville vara stark inför mig när jag behövde det som mest. 

Allt såg jättefint ut och jag fick låg risk på alla kromosomavvikelser. Fick med oss bilder och bara kände en enorm lycka och lättnad när jag lämnade rummet. 

Direkt när vi hade satt oss i bilen så ringde jag min syster, som jag visste var på sitt jobb och väntade på mitt samtal. Direkt när hon svarade så började jag gråta och skrek "bebisen lever!". Hon kunde väl knappt höra vad jag sa men jag var så lycklig! Vi åkte till min mamma och visade upp bebisen på bilden och skickade en bild till svärfar. Det som innan kändes overkligt blev så verkligt där och då. 

(null)

(null)
 
Vår lilla bebis ❤️ Visst ser det ut som bebis ler? 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0