Något som är värt att nämna är att vid den här tidpunkten var min mens försenad två dagar, vilket den aldrig är. Men jag var helt inställd på att den kommer, att jag bara var stressad, då det var en stressig period på jobbet. 1 vecka tillbaka så hade jag mått illa, men tänkte att jag bara inbillade mig för att jag ville att det skulle ta sig, fast jag trodde vi skulle få kämpa länge. Det behövde vi inte, andra månaden tog det sig. Tänkte inte så mycket på illamåendet, som jag trodde var inbillning utan körde bara på som vanligt. Trötthet var något som jag helt plötsligt hade drabbats av, visste inte varför jag var så trött. Jag orkade ingenting efter en dag på jobbet, ville mest ligga i soffan och sova. 

Men den här morgonen minns jag så tydligt att min man skulle skjutsa mig till jobbet, för att han var ledig. Jag började 7 denna dag så tänkte att jag äter frukost på jobbet med min barngrupp och tänkte bara ta en banan för att få i mig något. Sagt och gjort, hämtar en banan och höll på att kräkas upp den. Fy vad den smakade illa! Det gick verkligen inte och saken är den att jag älskar banan vanligtvis, och detta var ju något som min man reagerade på. "gillar du inte banan helt plötsligt?" sa han frågandes till mig. Jag svarade att jag inte visste. 

Dagen gick på jobbet och jag kände mig annorlunda på något sätt utan att veta hur och det gick inte att beskriva. Sa till min kollega att jag trodde jag mådde illa och att jag var trött. Jag gick hem tidigare den dagen och tänkte påvägen hem att jag måste ta ett test dagen efter, för att det inte går att göra ett test på eftermiddagen då det ska vara morgonurin, med de där billiga testerna. 

Men väl hemma så kunde jag inte hålla mig. Gick in på toaletten, och satt och väntade några minuter. Jag fick det här resultatet. 

Jag tyckte att strecket var väldigt svag, var det ens positivt? Jag minns att jag satt kvar på toaletten och skickade en bild till min kollega och sa "ser du ett streck eller inbillar jag mig?!". Min kollega sa att hon såg ett streck, även om det var svagt. 

Mina känslor var överallt. Var det sant?! Hade det tagit sig? Kunde jag bli gravid? Så som jag oroat mig över detta typ halva mitt liv. Skulle jag och min man verkligen bli föräldrar nu? Tankarna var många och känslorna var utanpå, såväl som innanpå. Vågade man hoppas? Bestämde mig för att gå ut från toaletten till min man och visa testet och be att han åkte och köpte ett digitalt test, så jag kunde få ett "gravid" eller "inte gravid". 

När jag väl stod framför min man med testet så brast jag ut i tårar och sträckte fram testet och sa "älskling jag tror vi väntar barn!!", vilket han svarar och samtidigt börjar gråta "älskling, fan vad du är vacker!". 

Behöver jag säga att han åkte in till city direkt och köpte ett digitalt test? Nej antagligen inte. Efter cirka 30 min var han hemma och jag tog testet ur handen på honom och sprang in på toaletten. 

Stod där inne en stund och gick sedan ut till min man igen. Vi väntade nu på resultatet, när vi hade testet framför oss. Efter en liten stund kom resultat.. 

 Jag var verkligen gravid och vi skulle bli föräldrar. Enligt testet som visade 1-2 så var jag i vecka 4-5. Laddade genast ner en graviditetsapp för att få veta lite mer om datum och graviditetslängd, även om jag visste att det förmodligen skulle förändras senare.  

Enligt appen var jag i v. 4+5 och hade en BF den 13/1-2020. 

Jag och min man hade endast försökt i två månader, och trodde verkligen vi skulle få kämpa länge men min barnlängtan har varit så stor i flera flera år. Men jag har alltid sagt att jag ville plugga färdigt först och ha ett fast jobb, för att kunna ge mitt barn en ordentlig trygghet i livet, en bra grund liksom. Nu var den tiden äntligen kommen och vi är så glada och lyckliga! ❤️